"Vi måste få regellättnader om vi ska ha någon svensk produktion"

Rudenstams Bär & Frukt har vuxit genom fem generationer entreprenörskap, nytänkande och envishet. Det har genererat framgångar med egen dryckesproduktion, gårdsbutik och leveranser till Nobelfesten, men villkoren på marknaden blir allt hårdare. Mellan butikshyllor, bekämpningsmedelsregler och en låg självförsörjningsgrad på svenska äpplen, står Jonas Rudenstam mitt i en verklighet där framtiden för svensk fruktodling varken är självklar eller enkel.

Rudenstams Bär & Frukt är ett familjeföretag som nu drivs av femte generationen. Från början var det ett klassiskt jordbruk men ända sedan 40-talet har det funnits bär och frukt i produktionen. Allt eftersom har man renodlat, för att nu nästan enbart producera äpplen och äppelprodukter. Med sina 35 hektar och 1000 ton äpplen per år är det en av landets större aktörer, och med gårdsbutik, konferensanläggning och café har verksamheten fått allt fler ben att stå på. 

För trettio år sedan började Rudenstams göra svartvinbärssaft, eftersom det gick trögt att få avsättning för vinbärsskörden. Utvecklingen av gårdens egen förädling har gjort att en fjärdedel av skörden nu säljs i form av must och andra drycker till matbutiker och restauranger. Rudenstams har bland annat gjort sig ett namn när deras dryck har serverats som alkhoholfritt alternativ på Nobelfesten. 

Tufft att få sälja

Men det är inte självklart att ha sina produkter på de stora jättarnas hyllor. För den oinvigde kan det verka som att den stora utmaningen är att få komma in i sortimentet, sen är väl det problemet löst? 
– Det är förknippat med väldigt mycket merarbete, säger Jonas Rudenstam. 

Som enskild producent får du själv se till att ha personal på plats som plockar upp dina varor, ser till att det skyltas med dem i butiken, tar upp ordrar och så vidare. Det här är de stora butikerna vana att servas med. 

– Man kommer in lite från sidan. Det blir lite mer besvärligt för dem, ska det gå smärtfritt så behöver man själv ta det ansvaret, säger han. 

Där kommer Redig Mat från trakten, ett samarbete mellan ICA Maxi och LRF, in som ett paraply för mindre matproducenter. Där får man möjlighet till marknadsföring och att vara med på butikernas aktiviteter kring konceptet. 

Vem väljer svenskt?

Rudenstams har märkt av att det pratas mer om det lokalproducerade, som ett led i beredskapsdebatten. När de då under någon av sina populära äppelsafaris nämner att Sverige bara är 25 procent självförsörjande på äpplen så häpnar många. Hur kan det vara så? Äpplen går ju jättebra att odla i Sverige!

Det finns två stora skäl till att det ser ut som det gör, menar Jonas. Bland annat har vi vant oss vid de skinande, färgranna äpplena från till exempel Italien. Där är äppelskörden enorm jämfört med i Sverige, och produktionskostnaden är betydligt lägre. De kan unna sig lyxen att plocka ut de bästa av de bästa äpplena för att lägga i en fruktdisk, resten gör man annat av. 

Jonas spår att vi kommer att se en förändring av vilka sorter som odlas här uppe i norr, för att matcha de starka färgerna och krispigheten som kunden gärna väljer. Men att byta sorter i sin äppelodling görs inte i en handvändning. De träd som beställs idag levereras om två år och lämnar sin första skörd om fyra år. År fem är de förhoppningsvis uppe på den nivå man har tänkt, och då har det kostat 500 000 kronor per hektar. 

Egen mustmästare

Rudenstam odlar för närvarande 16 sorter, men Jonas spår att det kommer att minska något. Genom sitt eget musteri har de möjlighet att separera sorter från varandra och här kan du gå på mustprovning där gårdens mustmästare guidar dig genom smakerna. 
– Äpplen har väldigt olika egenskaper och passar till olika sorters mat, säger Jonas. 

Blomningen beräknas börja om ett par veckor och sen är det bara att hålla tummarna för att frosten håller sig borta men bina hittar hit. 

Något annat som ska hålla sig borta är rönnbärsmalen, som trots att den bara är någon centimeter lång skulle kunna skjuta de fina tankarna om en ökad självförsörjningsgrad på äpplen helt i sank. Orsaken är det svenska regelverket som, tillsammans med att vi är en relativt liten marknad, gör att tillverkarna av rätt sorts bekämpningsmedel inte ser någon lönsamhet i att registrera dem här. 
– Vi har snart inga medel att använda, säger Jonas lite uppgivet. 

Samarbete på pappret

Egentligen ska allt fungera så här: EU är indelat i zoner, som samarbetar kring bedömning av växtskyddsmedel. Sverige hör till den norra zonen, där också Finland, Danmark och baltstaterna är med, liksom Norge som är en del av det här samarbetet. När ett av länderna i den norra zonen bedömt och godkänt ett växtskyddsmedel så behöver övriga länder inte göra egna utredningar, utan kan också godkänna det. 

Men i Sverige tar det stopp. Listan Jonas har att välja från för att skydda deras träd från angrepp av svampar, insekter och annat ryms på ett par A4-sidor. Kollegorna i Danmark har en inbunden bok och åker man vidare till Tyskland kan det snarast liknas vid en telefonkatalog (för den som vet vad en sådan är). 

Även om ambitionen i Sverige är att minska på kemikalieanvändningen så kan regelbördan ge motsatt effekt då svensk fruktodling konkurreras ut av högre produktionskostnader och en kund som väljer utländska äpplen, som har kunnat produceras med hjälp av sagda telefonkatalog. 

– Vi måste få regellättnader om vi ska ha någon svensk produktion, vi konkurrerar inte på lika villkor. LRF är vår lobbyorganisation, vi ser det som jätteviktigt att de för fram vår talan, säger Jonas Rudenstam.