Vargförvaltning i förändring

2025-03-21

Naturvårdsverket har redovisat regeringsuppdraget om ytterligare förvaltningsåtgärder för att kunna bibehålla en gynnsam bevarandestatus för den svenska vargstammen vid ett referensvärde om 170 vargar. I rapporten från Naturvårdsverket redovisas förvaltningsåtgärder för olika nivåer samt deras kostnader och genomförbarhet.

Regeringen har tidigare aviserat att den avser att besluta att referensvärdet för gynnsam bevarandestatus för varg ska rapporteras som 170 individer vid nästa rapportering till EU som ska göras under 2025.

Ändring kring vargens referensvärde - Regeringen.se

Regeringen har också gett Naturvårdsverket i uppdrag att se över miniminåverna för vargstammen för att licensjakten 2026 ska kunna baseras på det nya referensvärdet.

Uppdrag till Naturvårdsverket inför licensjakt på varg 2026 - Regeringen.se

Bernkonventionen har sänkt vargens skyddstatus från strikt skyddad till skyddad och EU-kommissionen har som följd av det lagt fram ett förslag om motsvarande ändring i art- och habitatdirektivet. Det förslaget ska nu rådet och EU-parlamentet ta ställning till. Om vargen får en sänkt skyddsstatus kan medlemsländerna i EU införa en flexiblare förvaltning av vargen och varje enskilt beslut om jakt kommer inte behöva motiveras med ett undantag.

Nyligen redovisade Naturvårdsverket regeringsuppdraget om ytterligare förvaltningsåtgärder för varg för att den svenska vargstammen ska kunna bibehålla en gynnsam bevarandestatus vid ett referensvärde om 170 vargar. Att vargen har en gynnsam bevarandestatus är ett krav i EU:s art- och habitatdirektiv som gäller oavsett om vargen är strikt skyddad eller bara skyddad.

Rapporten redovisar vilka förvaltningsåtgärder som krävs för tre olika nivåer i populationen samt deras kostnader och genomförbarhet.

I korthet har Naturvårdsverket kommit fram till följande:

Referensvärdet för gynnsam bevarandestatus för antalet vargar behöver vara större än 170. Det beror på att EU:s riktlinjer för rapportering av referensvärdet för gynnsam bevarandestatus anger att det måste vara större än minsta livskraftiga population som enligt senaste vetenskapliga underlaget beräknats till 170. En bevarandestatus som bara precis håller arten vid liv anses inte vara gynnsam enligt EU:s lagstiftning. Det innebär att ett referensvärde i den nedre delen av intervallet innebär ett ökat biologiskt och juridiskt risktagande.

En minskad vargpopulation kräver åtgärder för att säkerställa genetisk variation och stabil reproduktion. Åtgärderna måste ske stegvis för att undvika försämrad bevarandestatus och juridiska risker kopplade till EU-regler.

En utökad inventering och DNA-analyser krävs för att bevaka den genetiska mångfalden i en mindre vargpopulation. Det blir avgörande att säkerställa överlevnaden för genetiskt värdefulla vargar, vilket kan innebära mer individbaserad förvaltning. En ökad mängd DNA-analyser kan medföra att det blir svårare och tar längre tid att fatta beslut om skyddsjakt.

Det kan bli nödvändigt att fler vargar flyttas från renskötselområdet för att bibehålla genetisk variation.

Det behövs en utökning av förebyggande åtgärder så som rovdjursavvisande stängsel.

Vidare föreslår Naturvårdsverket:

Justeringar i regelverket som ger länsstyrelser mer flexibilitet vid beslut om licensjakt, inklusive borttagning av tidsbegränsningar för när ett besluten senast ska vara fattade, och möjligheten att ändra beslut under pågående överklaganden.

Ökad samverkan mellan de nordiska länderna, exempelvis genom en gemensam förvaltningsplan för varg.

Kostnaderna för ökad övervakning, analyser och handläggning uppskattas till mellan 1,5 och 4,5 miljoner kronor årligen. Flytt av varg beräknas kosta mellan 6 och 14,7 miljoner kronor per individ. En minskad vargstam skulle kräva utökad personal hos länsstyrelser och Naturvårdsverket.

Det här tycker LRF

LRF anser att det långsiktiga och övergripande målet för rovdjurspolitiken, att vargen i Sverige ska uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus, samtidigt som tamdjurshållningen inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn tas ska styra vargförvaltningen. Sveriges livsmedelsstrategi har som mål att öka den inhemska livsmedelsproduktionen. I skogs- och mellanbygder finns till exempel potential att öka tamdjurshållningen men förekomsten av varg och rovdjursangrepp gör att lantbrukare avvecklar eller avstår från att utveckla sin verksamhet. Betesdrift är dessutom viktig för den biologiska mångfalden och för att hålla våra landskap öppna. Vi behöver en vargförvaltning som är accepterad och som de som berörs av vargens närvaro har förtroende för och som ytterst syftar till att rovdjursangrepp i tamdjurshållning inte ska förekomma. Den måste bidra till framtidstro och ta hänsyn till lantbrukets ekonomiska och sociala hållbarhet så att målet i livsmedelsstrategin kan nås. Om tamdjur angrips av varg ska skyddsjakt snabbt beslutas på länsstyrelsens initiativ.

LRF vill att antalet vargar ska vara så få som möjligt utifrån de juridiska förutsättningarna. Regeringen har pekat ut att referensvärdet ska vara 170, men Naturvårdsverket ifrågasätter i sin rapport om det är möjligt. Det blir nu upp till regeringen att fastställa ett referensvärde som säkerställer att Sverige uppfyller kraven i art- och habitatdirektivet samtidigt som det möjliggör en aktiv och effektiv förvaltning. LRF noterar att det finns en viss flexibilitet i bedömningen av hur referensvärdet ska bestämmas.

LRF anser att för att få någon form av folklig acceptans för en flytt av varg måste kompensatoriska åtgärder kunna genomföras i berört område, så att berörda som skulle bli negativt påverkade av en flytt inte bara får nackdelar av flyttad varg. LRF har därför föreslagit en ändring i jaktförordningen som gör det möjligt för länsstyrelsen att besluta om att fälla varg som inte har en värdefull genuppsättning och som finns i anslutning till det område dit en varg flyttas.

Naturvårdsverkets förslag om ändringar i jaktförordningen för att öka länsstyrelsens flexibilitet vid beslut om licensjakt är välkommet. Det har funnits behov av att kunna ändra beslut eller fatta nya beslut, till exempel när det visat sig att ett revir innehåller färre vargar än vad man trodde vid beslut om licensjakt, medan ett annat innehåller fler än vad som tilldelats i licensjaktsbeslutet. De ständiga överklagandena av licensjaktsbesluten som innebär långa rättsprocesser i flera instanser så att jakt inte kan genomföras i tid minskar förtroendet för förvaltningen, vilket också Naturvårdsverket konstaterar i sin rapport. Det är därför mycket positivt att Naturvårdsverket föreslår att besluten om licensjakt ska kunna ändras även om det har överklagats och att datumet för när beslut senast får fattas tas bort.

Att vargförvaltningen kräver mer resurser får inte leda till att anslaget för förebyggande åtgärder eller ersättning för viltskador blir mindre. Det är inte den enskilda lantbrukaren som ska bära kostnaderna som följer av rovdjursförekomst. Till exempel behöver bidrag till rovdjursavvisande stängsel höjas till 150 kr/m inklusive arbetskostnad för att sätta upp stängslet.