Så krockar restaureringslagen och avskogningsförordningen 

EU:s restaureringslag kräver att medlemsstaterna återställer vissa livsmiljöer, vilket ofta innebär att stora arealer gräsmarker måste återskapas. Samtidigt finns avskogningsförordningen som är till att förhindra avskogning. LRF:s skogsexpert Gunnar Linden går igenom hur orimlig situationen kan bli när olika lagar och förordningar krockar. 

Restaureringslagen 

Enligt EU:s restaureringslag måste EU:s medlemsstater vidta åtgärder för att återställa vissa livsmiljöer på mark som idag inte klassas som livsmiljö med syfte att successivt uppnå en referensnivå.  

De livsmiljöer man ska återställa listas i EU:s art- och habitatdirektiv. Det kan röra sig om livsmiljötyper i både skog, odlingslandskap, fjäll och myrar. I odlingslandskapet är den vanligaste livsmiljön silikatgräsmarker, vilket innefattar flertalet av våra öppna naturbetesmarker. En annan viktig livsmiljötyp är trädklädd betesmark. 

Utifrån Naturvårdsverkets bedömda referensarealer skulle 100 000 till 370 000 hektar hävdade gräsmarker behöva återställas. Det i sin tur skulle kräva 44 000 till 160 000 nya dikor. Utöver gräsmarkerna skulle 35 000 till 130 000 hektar ny åker behövas för vinterfoder till de betande djuren. Referensvärdena är inte beslutade. De kan dock inte sättas under den areal som fanns vid Sveriges EU-inträde vilket skulle innebära att 43 000 hektar hävdade betesmarker skulle behöva återställas.

Oavsett vilken referensareal vi kommer använda krävs att stora arealer hävdade gräsmarker återskapas. Eftersom varje naturtyp måste restaureras separat kan endast en mindre del av detta utgöras av trädklädd betesmark. Att göra denna restaurering utan att ta skog i anspråk torde vara mycket svårt. 

Avskogningsförordningen 

Avskogningsförordningen syftar till att hindra avskogning. Den drivande orsaken till avskogning där är ofta att man vill ta upp ny jordbruksmark. Viktiga produkter på den europeiska marknaden som kan driva avskogning är bland annat nötkött, kaffe, kakao, palmolja och gummi.

Avskogningsförordningen innebär därför att dessa produkter liksom trä inte får sättas på den europeiska marknaden om man inte kan visa att de inte orsakat avskogning. Med avskogning menas omvandling av skog till jordbruksanvändning. 

Till skog räknas områden där det finns träd som är, eller har förutsättningar att bli, högre än fem meter och har ett krontak som täcker, eller har förutsättningar att täcka, mer än 10 % av ytan. Ytan måste var större än ett halvt hektar. Mark som övervägande används i jordbruk eller som urban mark räknas dock inte som skog. 

Även om avskogning främst är ett problem i tropikerna gäller samma lagstiftning avskogning i hela världen inklusive Sverige. Om man avverkar skog i Sverige för att skapa bete eller annan jordbruksmark får man därför varken sälja virket från skogen eller nötköttet från nötkreatur som betat där, på den europeiska marknaden. Detta gäller all avskogning som skett efter år 2020. 

Avskogningsförordningen hindrar inte försäljning av produkter av andra djur än nötkreatur. Det hindrar inte heller försäljning av andra ”svenska” jordbruksprodukter. Dock får virket från skogen aldrig säljas inom EU om marken kommer användas för jordbruksändamål. 

Konflikter mellan lagstiftningarna 

Restaureringslagen kräver att ängs-och betesmarker ska återställas eller nyskapas, vilket svårligen kan göras utan att skog tas i anspråk. Samtidigt förbjuder avskogningsförordningen försäljning av det virke som blir följden av nyskapad betesmark och det nötkött som kommer från betesmarkerna. Lagstiftningarna tycks därmed oförenliga. 

I några fall kanske marken kan betas med andra djur än kor, eller brukas som äng genom slåtter. Även då kvarstår förbudet att sälja virket från den skog som avverkas. 

Konflikterna mellan lagstiftningarna har identifierats av EU:s miljödirektorat !som tagit fram ett förslag till vägledning kring hur avskogningsförordningen ska tolkas. I vägledningen föreslår man att skog som omvandlats där det primära syftet är ett annat än att bedriva jordbruk, men där vissa jordbruksaktiviteter bedrivs inte ska anses brukas för jordbruksändamål och därmed inte utgöra avskogning.

Det gäller bland annat om syftet är att återskapa områden med hög biologisk mångfald och detta behövs för att leva upp till en restaureringsplan eller för att fullgöra internationella överenskommelser om biologisk mångfald. 

Vägledningen är inte fastlagt och det är osäkert vilken status en sådan vägledning får i förhållande till lagstiftningen. Ett sådant system innebär att statens krav på naturvårdsinsatser ska driva betet, inte bönders vilja eller behovet av mat. Man kan ifrågasätta långsiktigheten i ett sådant system.

Men om man genom en deklaration ändå kan intyga att syftet inte är jordbruk utan att korna endast har till syfte att producera hög biologisk mångfald, kanske detta kan vara en öppning i vissa fall. Det hjälper sannolikt inte de som redan skapat betesmarker efter 2020, där syftet uppenbarligen inte var att uppfylla internationella konventioner. 

Möjligen ska den föreslagna vägledningen främst ses ett sätt att rätta till svagheter i lagstiftningen och därmed som en bekräftelse på att lagstiftningen har allvarliga brister.