Nya riktlinjer och sänkta krav på skyddsjakt av varg

Naturvårdsverket har presenterat uppdaterade riktlinjer som innebär att skyddsjakt av varg kan medges efter två angrepp på får eller get och efter ett angrepp på nöt eller häst, och att skyddsjakt kan medges efter ett angrepp innanför ett godkänt rovdjursavvisande stängsel.

Länsstyrelsernas hantering av skyddsjaktärenden har varierat kraftigt mellan olika län. Det beror delvis på att regelverket är komplicerat men framför allt på att Naturvårdsverkets vägledning till länsstyrelserna blivit inaktuell och otillräcklig, eftersom det finns varg i områden där stor andel av landets tamdjursbesättningar finns. För lantbrukare som drabbas eller riskerar att drabbas av vargangrepp är förutsägbarhet helt avgörande för förtroendet för rovdjursförvaltningen.  

Naturvårdsverket har redovisat riktlinjer för skyddsjakt på varg som har potential att göra skillnad både för länsstyrelser och djurägare. Riktlinjerna innebär att tillämpningen av bestämmelserna om skyddsjakt blir något enklare, mer rimlig och bättre anpassad till en verklighet där vargen och vargangreppen ökar om de tillämpas rätt. 

De nya riktlinjerna medför att skyddsjakt kan medges efter två angrepp på får eller get och efter ett angrepp på nöt eller häst, och att skyddsjakt kan medges efter ett angrepp innanför ett godkänt rovdjursavvisande stängsel. Naturvårdsverket skriver också att det inte är uteslutet med skyddsjakt redan efter ett angrepp av varg i särskilt sårbara områden med hög täthet av fårbesättningar. 

– Det är positivt att Naturvårdsverket också konstaterar att rovdjursförvaltningen inte bara påverkas av lagstiftning och politiska mål kopplat till viltförvaltningen utan även av till exempel av livsmedelsstrategin, levande landsbygd, skogsnäring och jordbruk.

Säger Palle Borgström LRFs förbundsordförande och fortsätter, 

– LRF har arbetat för att riktlinjerna ska klargöra vad som är allvarlig skada, eftersom det är risken för allvarlig skada som ska förhindras med skyddsjakt. LRF saknar det klargörandet i Naturvårdsverkets redovisning, vilket vi anser är en stor brist. Även definitionen av angrepp är bristfällig. Den måste också omfatta utskrämda djur.

Det är beklagligt att det krävs dubbelt så många angrepp för skyddsjakt på en genetiskt viktig varg, även om det är en svår avvägning. Risken för allvarlig skada påverkas inte av vargens genetik, samtidigt som den genetiska variationen är avgörande för hur få vargar vi kan ha. 

Riktlinjerna förenklar inte heller hanteringen av vandringsvargar som utför upprepade angrepp i flera olika län. För dessa måste det ske en gemensam bedömning mellan berörda länsstyrelser och kan inte begränsas till genomsnittliga revir. 

LRF har tidigare begärt att regeringen ändrar i den förordning som kräver att länsstyrelserna skriver egna riktlinjer om skyddsjakt till sig själv. Först när regeringen har gjort den ändringen blir Naturvårdsverkets de enda riktlinjerna för skyddsjakt. Det måste till för att det ska kunna råda likhet inför lagen för djurägarna, även när det gäller skyddsjakt på varg. 

– Vargförvaltningen måste kunna uppfattas som legitim och verklighetsförankrad. Som det nu är tolkas lagstiftningen om skyddsjakt på lika många sätt som antalet länsstyrelser. Regeringen måste ändra den förordningen omgående, avslutar Palle Borgström LRFs förbundsordförande.