Månadens bonde: Katarina, "jag är ingen ko-nörd"
2025-02-17
Tillsammans med sina bröder Martin och Johan driver Katarina Wolf familjegården vidare. 200 mjölkkor och 500 hektar mark är en del att rodda med, och hinner ändå med att vara ordförande i LRF Ungdomen. ”Så fort jag blir osäker i beslutsfattandet, landar jag hemma på gården och då hamnar tankarna rätt igen”.
När familjen Wolf började prata generationsskifte, var 19-åriga Katarina inte alls sugen på att bli mjölkbonde. Då bodde hon i Oslo och jobbade, innan det hann hon med studier i genusvetenskap i Uppsala. Under processen om generationsskiftet hann hon ändra sig, utbilda sig till lantmästare på Alnarp och landa i att det var det här hon ville göra. Sedan 2018/2019 driver tre av fyra syskon tillsammans med mamma Marita gården vidare, och senare omfördelades även ägandet.
- Det är ju en resa att lista ut våra roller och hur vi bäst ska bedriva vår verksamhet. Martin är en djurälskare av rang och blir därför naturligt avelsansvarig och har mest hand om djuren. Johan är växtodlingsansvarig och kan det bäst. Jag kan lite av allt och är väl lite HR också. Mamma ansvarar fortfarande för ekonomin och likande, berättar Katarina.
Det låter som ett drömupplägg, att få tre av fyra barn så intresserade att de vill fortsätta driva gården. Men det är klart att det finns utmaningar med att jobba och leva så tätt med sina syskon.
- Vår största utmaning är att få ihop det, och att ha ett privatliv som känns rimligt också. Vi har haft några tuffa år med vädret, men det är ju alltid hårt i början när man startar en verksamhet. Som tur är har vi en fin grundrespekt för varandra och tycker om att umgås med varandra - och vi är överens om vad vi vill göra med gården och vad målet är. Sen är det klart att man kan bli arga på varandra, men då åker man hem och lugnar ner sig, så går det över.
Diversifiering av verksamheten ett måste
Och samarbetet måste funka när man ansvarar över 200 mjölkkor och 500 hektar växtodling. Efter mjölkkrisen 2012 bestämde sig familjen att tänka diversifiering. Numera korsas omkring 60 procent av mjölkrasdjuren med köttras, för att få ut mer av avelsarbetet.
- Vi har mycket naturbete och köttraskorsningarna tar till sig näringen bättre och kan beta i det mesta.
Utöver naturbetet på 200 hektar, brukar man 300 hektar åkermark, delat mellan vallodling och spannmål. Under ett normalår är gården självförsörjande på foder.
Till sin hjälp har syskonen sin pappa, som skämtsamt kallas ”senior advisor”. Han kommer när syskonen behöver det, vilket är ofta men inte dagligen. Djurskötaren Charlotte är just nu föräldraledig men sedan i somras har syskonen förstärkning av Ben från Uganda, som gör ett utbytesprogram.
- Han är en klippa, har ett riktigt bra djuröga och är väldigt intresserad av verksamheten. Hans mål är att starta en ungdomsgård hemma i Uganda, där barn får lära sig om jordbruk och djurskötsel, säger Katarina.
”Vi kan det vi gör och vi gör det bra”
Att omge sig med och att själv bli bonde var som sagt inget som Katarina hade tänkt sig. Det bara blev så.
- Jag är ingen ko-nörd och ingen växtodlings-nörd, men jag trivs väldigt bra med mixen. Och jag trivs väldigt bra i min hembygd, det är en vacker och trygg plats. Det är fint att följa kretsloppet under ett år och se hur alla beslut vi tar syns tydligt i vår bygd – som naturbeten. Det är öppna och vackra landskap, man ser korna beta på somrarna och hur vi skördar under sommaren för att ge fodret på vintern. Det är fint att se hur arbetet man lägger ner alltid lönar sig, säger Katarina.
Att få börja varje dag med att gå till lagården blir aldrig tråkigt. Att få landa hos djuren hemma på gården är precis vad som behövs ibland när besluten hon ska ta blir stora.
- Hemma på gården är generella utmaningar en stor grej, för det är stora beslut där det hänger på hur året blir. Det är klart att ansvaret är tungt ibland. Men samtidigt vet vi att vi kan det vi gör, och vi gör det bra, det är givet att fortsätta med det. I det är det också viktigt att hitta en balans i livet, säger Katarina.
Från samverkan till omsorg till näringspolitik
Den här balansen mellan privatliv och arbetsliv är inte alltid lätt att få till i yrket. Men det är något branschen måste arbeta med också, menar Katarina. Det är bara en av frågorna som hon engagerar sig i, i sin roll som ordförande i LRF Ungdomen.
Katarina började att engagera sig under studietiden vid Alnarp, som mestadels skedde på distans på grund av pandemin. Efter att ha skrivit krönikor i Jordbruksaktuellt kom frågan från LRF Ungdomen om hon inte var intresserad av att engagera sig mer? 2021 gick Katarina med i styrelsen, i mars 2024 blev hon ordförande – och är sedan dess på resande fot två dagar i veckan.
- Det är jätteroligt att vara ordförande! Som tur är kan jag stå i lagården och ta vissa samtal, för det blir en del timmar. Men det är också skönt, för när jag blir osäker i vissa frågor landar jag alltid hemma på gården. Jag är företagare och jag kan mina utmaningar, och jag har alltid ett mandat att uttrycka mig i det. Det är en trygghet att veta att företaget alltid kommer att vara min bas för mitt engagemang, säger hon.
Katarina kommer från en familj som ”alltid” varit medlemmar i LRF. Vilken bild har man då av organisationen?
- Det var roligt att få vidga bilden av LRF, som jag nästan föddes in i. Innan jag engagerade mig tänkte jag att det bara var samverkan och prata lokala frågor. Senare lärde jag mig om omsorgsarbetet, och där fick jag en ny bild – LRF blev ett nätverk där man fångade upp varandra, gav varandra kollegor.
När Katarina blev förtroendevald nyanserades bilden än mer.
- Jag har alltid haft ett driv, en vilja att påverka saker och att engagera mig, det får jag utlopp för här. Det näringspolitiska arbetet vi i LRF driver är ju något särskilt, och det finns en extremt stor kunskapsbas i organisationen, både vad gäller förtroendevalda som tjänstemän.
Fokus måste ligga på psykisk hälsa
Och nu jobbar hon för att främja dagens och nästa generations bönders arbetsmiljö. Det sociala perspektivet är det viktigaste för Katarina.
- I dagens debatt kring hållbarhet glöms ofta det sociala perspektivet bort. Psykisk ohälsa är ett utbrett problem bland lantbrukare som vi pratar för lite om. Fokus framåt måste vara att fokusera på friskfaktorer, vad som skapar en god psykosocial arbetsmiljö för egenföretagare. Att förenkla regelverket som omfattar lantbruket är ett steg, det är ofta en tung börda där många känner sig motarbetade i sin verksamhet. Jag tror att vi måste skrifta fokus till att vi faktiskt vet vad vi gör, säger hon.
Hon fortsätter resonemanget:
- Lantbrukare tar och har alltid tagit ansvar för djur och natur och jag tycker att våra beslutsfattare borde ha större förtroende för det. En produktion av hållbara livsmedel med bibehållen djurvälfärd är fullt möjlig utan omfattande regelverk. Det måste bli enklare att driva lantbruk. Som ung och nystartad finns dessutom en särskilt stor risk att kraven blir övermäktiga när man saknar erfarenhet och vi har inte råd att förlora potentiella nya företagare. Vi måste ta hand om nästa generations lantbrukare för att säkra maten på våra bord, säger Katarina
Om Katarina
- Ålder: 31
- Bor: Utanför Rimforsa, Östergötland
- Gör: Mjölkföretagare och ordförande för LRF Ungdomen
- Mest spännande frågan som LRF driver: Den mest spännande frågan LRF kan driva är den som är viktigast för medlemmarna. Just nu är äganderätten och rätten till ersättning vid markintrång lika viktig som aktuell.
