Månadens bonde: Eldsjälar i Vuollerim kämpar för fjällkons bevarande

Gabriella Lönngren och Ali Al-Sammarraie
Gabriella Lönngren och Ali Al-Sammarraie. Foto: Damien Noss

På FjällkoGård Lappland i Vuollerim bedrivs det enda heltidslantbruket i Jokkmokks kommun. Här hjälper bygden till, utöver de fyra eldsjälarna som driver verksamheten. Det främsta syftet är att bevara fjällkon och bidra till att rasen går från utrotningshotad till att bli en livskraftig lantras.

– Folk här brinner för våra kor, det är underbart, säger Gabriella Lönngren och Ali Al-Sammarraie, två heltidsanställda på gården.

Fjällkogårdens historia

Sedan 2018 bedrivs verksamheten genom Bidra ideella förening, och där är Gabriella kontaktperson. Ali jobbar också heltid, och till det kommer Maciej och Mary. Dessa fyra är ansvariga för fjällkobesättningen på cirka 95 djur.

– Fjällkor har länge funnits i trakten, men här på gården sedan 2013. Då var det en holländare som drog igång verksamheten men av olika anledningar tog det stopp. Han var nära på att skicka alla kor till slakt, men kontaktade byn och frågade om någon ville hjälpa. Och såklart ville vi det, säger Gabriella, som varit med sedan föreningen tog över verksamheten.

De fyra eldsjälarna är lika brokiga som gårdens historia. Mary är från USA och hade aldrig arbetat i en lagård innan hon äntrade fjällkornas värld men lär sig snabbt. Maciej, som är från Polen, är en mångsysslare av rang.

För att bevara fjällkon avlas även kor med lägre mjölkproduktion vidare. Foto: Damien Noss

Bara åtta besättningar kvar i Sverige

Kärleken till fjällkorna är uppenbar. Och visst behövs Gabriellas och Alis jobb. Besättningen i Vuollerim är en av blott åtta renrasiga lantbruksbesättningar med fjällkor i Sverige. Avelsarbetet på gården är specifikt – här jobbar man med en bredd.

– Vi behöver bredden för att bevara rasen, så även om en ko inte är den mest mjölkande i lagården avlar vi vidare. Det finns bara runt 420 mjölkande fjällkor registrerade i Växas kokontroll. Rasen håller på att försvinna och det är därför vi bryr oss så mycket, säger Gabriella.

Fjällkor mjölkar 20 liter per dygn, vilket motsvarar hälften av andra raser. Det är naturligt för rasen, och Fjällkogården väljer kvalitet före ökad kvantitet. En femtedel av mjölken går till det lokala mejeriet Mathantverket Vuollerim, som gården samarbetar nära med. Där produceras ostar som vunnit priser både nationellt och internationellt. Resten av mjölken går till Norrmejerier.

– Det är hedersamt att Norrmejerier hämtar hos oss, trots att det är långt att åka. Vi är ju helt beroende av att de gör det för att gå runt, säger Gabriella.

Fjällkor mjölkar mindre än andra raser, men kvalitet går före kvantitet. En del av mjölken blir prisbelönt ost hos Mathantverket Vuollerim. Foto: Damien Noss

Lönsamhet och diversifiering

Lönsamheten är en ständig utmaning. Fjällkogården kan inte överleva på att bara leverera mjölk till mejeriet, utan mer krävs. Här är siktet inställt på att gården ska vara så öppen som möjligt för besökare, dels för att lära ut mer om rasen fjällko, dels för att få in pengar via besöksverksamhet.

Det finns mark omkring byn som kan arrenderas för utökning av besättningen. Kruxet är den gamla lagården som behöver uppdateras. Just nu arrenderar föreningen gården där lagården ligger, som är från 1970-talet.

– Det är väldigt slitet, även om vi håller det snyggt och rent. Och vi har ett akut behov av finansiering för att kunna bygga en modern lagård där korna får bättre möjligheter att uttrycka sina naturliga beteenden och den värdiga miljö de förtjänar, säger Gabriella.

Precis som på andra gårdar krävs flera inkomstkällor. Totalt arrenderar föreningen 105 hektar vall och betesmarker, där man kan ta två vallskördar per år. Det gör att gården är självförsörjande på foder till korna, och man säljer delar av andraskörden till bland annat ren- och hästägare i området.

Ali
Ali brinner för djuren, inget slår känslan av att kliva in i lagården på morgonen. Foto: Damien Noss

Korna lyser upp vardagen

Trots det hårda arbetet är jobbet fantastiskt, tycker både Ali och Gabriella.

– För mig är det självklart, jag vill ta hand om djuren. Det vill jag till 100 % och jag kommer inte att sluta kämpa för dem. Det bästa som finns är att komma in i lagården på morgonen och ta hand om dem, och se hur de släpper fin mjölk. Det är en jättefin känsla, säger Ali.

Gabriella håller med och lyfter fram stödet som finns. Folk ställer upp med sin tid, arbetskraft, verktyg och kompetens, ofta utan att ta betalt. För att man vet att Fjällkoteamet gör allt de kan för fjällkorna, som nu nog mest ses som byns kor.

– Pusslandet med att få ihop allt och kontakten man har med entreprenörer och andra bybor är otrolig. Sedan brinner jag för djuren såklart, just våra fjällkor. Jag är här så länge det behövs. Det är jordens roligaste jobb.

Stödet från byn är stort, och många hjälper till utan ersättning. Foto: Damien Noss

LRF hjälper till

Att vara medlem i LRF är ett beslut man tog gemensamt för några år sedan, och det står kvar.

– Det känns väldigt naturligt att vara med i LRF, för när man jobbar tillsammans blir man alltid starkare. Det känns som en stöttning i det vardagliga och i att påverka våra typer av jobb och verksamheter, som kanske inte så många andra driver framåt. Sen är det såklart väldigt roligt att få vara med som månadens bonde också, säger Gabriella och Ali.

Om Månadens bonde

Varje månad lyfter vi fram medlemmar i LRF för att visa den fantastiska bredden inom svenskt jord- och skogsbruk. Vi vill ge en inblick i både de utmaningar som finns och den framtidstro som driver verksamheterna framåt.

Här kan du läsa mer