Kyl ner debatten mellan markägare och älgjägare
2023-11-13
Låt oss fortsätta med det hårda arbete som jägare och markägare tillsammans utför, när vi ansvarsfullt och balanserat förvaltar vår stam, det skriver Lars Ahlin, ordförande för LRF Jämtland i en debattartikel som publicerats i Länstidningen Östersund.
Älgjakten har en lång tradition i Jämtland. Det är en stark kulturbärare som gått i arv, där härliga naturupplevelser kombineras med god och hälsosam mat som resultat. Att jaga älg, och hålla stammen nere, är också avgörande för att förebygga trafikolyckor och de stora skadorna på skogs- och jordbruk som en för stor älgstam innebär. Det är inte konstigt, eller oväntat, att många har åsikter om älgjakten.
Men det räcker inte med att många har åsikter. Det behövs en bra och ansvarsfull förvaltning där känslor eller egna upplevelser måste stå i paritet med fakta och vetenskapliga underlag. På samma sätt som att jag, i egenskap av skogsägare, inte hur som helst får skjuta älgen som står och äter upp mina tallplantor utan behöver förhålla mig till förvaltningsmål och lagar, precis så måste jag också i egenskap av jägare låta känslorna stå tillbaka när jag tycker att det gått alldeles för lång tid sedan jag sist såg en älg inom skjuthåll.
Älgjakten bedrivs antingen på egen mark eller på mark som arrenderas av någon annan som äger och bedriver jord- och skogsbruk på den. Tillsammans är vi organiserade i en älgförvaltning där vi med gemensamt överenskomna mätmetoder som grund sätter ansvarsfulla mål om hur älgstammens storlek ska balanseras. Förvaltningsarbetet och respekten för de gemensamma målsättningarna måste värnas av alla parter för att samarbetet ska fungera.
Älgstammens betesskador kostar miljontals kronor varje år
Förvaltningen är inte perfekt, framför allt inte på varenda markbit som arrenderas av varje jaktlag. Det är svårt att få helt korrekta underlag som stämmer till 100%. Dessutom flyttar älgarna på sig - något som ibland blir till frustration för den som inte får se en enda älg från sitt pass, eller den som får oönskat besök hos sina plantor. Även om detta är frustrerande måste förvaltningen styras av det faktaunderlag som finns.
Och förvaltningen behövs – älgstammens betesskador kostar miljoner varje år. Förutom att det innebär en förlust av skattemedel till samhället som annars hade kunnat gått till förskolor och äldreomsorg, så försvårar betesskadorna för den gröna omställningen. Skogen behöver bidra med byggmaterial, bränslen och förpackningsmaterial om vi ska ha en chans att konkurrera ut det fossila. Skadorna har varit oproportionerligt stora under väldigt lång tid, därför är det inte konstigt att många nu upplever att det blir mindre älg i skogen – det är nämligen helt enligt den plan som den gemensamma älgförvaltningen satt upp.
Ingen har intresse att utrota älgen
Att höja rösten och komma med känslostyrda argument om att modellen havererat bara för att man sett en början till en minskning, eller att älgen för den delen ska rödlistas, är varken sunt eller värdigt den gemensamma förvaltningen som alla varit överens om. Särskilt när man så tydligt ser konsekvenserna av en havererad viltförvaltning av vildssvinsstammarna i södra Sverige, där dessa känslostyrda argument haft gehör länge.
Jag känner mig trygg med den förvaltning vi har. Vi har världens tätaste älgstam och det finns ingen som har ett intresse att utrota älgen. Låt oss nu kyla ner debatten och fortsätta med det hårda arbete som jägare och markägare tillsammans utför, när vi ansvarsfullt och balanserat förvaltar vår stam.
Läs debattartikeln i Länstidningen Östersund här.
