Krönika: Mattias Larsson

Jag har nu gjort mina första månader i regionstyrelsen sedan jag fick förtroendet och blev invald den 12 mars. Eftersom jag, trots att det 12 mars var en evighet sedan, är ett nyvalt namn tänkte jag inleda denna krönika med en kortare presentation innan jag delar några tankar om ett aktuellt problem.

Mitt namn är som underskrivet Mattias Larsson och jag är 33 år gammal. Mitt hushåll delar jag med min fru Caroline och våra tre barn. Jag är uppväxt i en lantbrukarfamilj på ett lantbruk och under hela mitt liv har lantbruk varit i centrum. Jag har sett både negativa och positiva delar, men eftersom lantbruk fortfarande är i centrum kan man nog konstatera att de positiva delarna fortfarande väger över. Jag har än så länge inte heller tvivlat på huruvida min framtid kommer fortsätta på samma spår eller inte, men det finns faktiskt en anledning till tvivel som nu börjar växa fram som jag återkommer till senare i denna krönika. 

Mitt liv för tillfället ser ut som så att jag bor på en gård utanför Katrineholm, Abbotnäs. Gården ägs av mina föräldrar, men jag och min fru är med och driver den. Största delen av omsättningen på gården kommer från växtodling, men det finns också nötdjur och entreprenadkörning. Det finns även skog, solceller och hyreshus på fastigheten.

Jag har ett stort intresse för lantbruk i allmänhet, men växtodling med inriktning på precision och produktion tycker jag är lite extra intressant. Hur vi kan få ut det mesta möjliga ur vår areal medan vi samtidigt gör så små avtryck som möjligt är något som driver mig. Det är ju bara att konstatera att eftersom världens befolkning ständigt ökar och med den behovet av mat och energi samtidigt som odlingsbar mark minskar, så måste vi få ut mer av den mark som finns kvar. Detta samtidigt som vi måste vara rädda om vår miljö för att ha någonstans att leva i och av i framtiden.

Något som också kan vara värt att nämna eftersom det varit med och format mig mycket är att jag bott två åt i Australien ihop med min fru. Där jobbade vi i huvudsak på lantbruk med att skörda spannmål och bomull. Att få chansen att komma i väg gjorde så att man fick en del bra perspektiv på saker. Jag lärde mig bland annat att världen är både stor och liten. Jag kan också konstatera att vi lantbrukare är väldigt lika oavsett vilket land vi är verksamma i, sunt bondförnuft verkar vara hyfsat internationellt. Dessutom verkar vi ha samma typ utav problem, bara i olika storlekar.

Nu till mitt problem som också kommit att bli en utav mina hjärtefrågor. Vi kommer från ett av de tuffaste lantbruksåren i modern tid och det sätter enorm press på detta år. Går inte detta år bra kan nog ordet kris beskriva tillvaron för många lantbruk. Jag måste ändå säga att det i vårt område verka som att detta kan bli ett hyfsat år i år, även om det finns stor spridning så ser i alla fall de flesta höstgrödor bra ut och de flesta insatserna innan skörd är nu utförda där. Kvar nu är att vänta på skörden.

Det finns som jag ser det nu två risker till att skörden på höstgrödorna inte blir så hög som man förväntar sig, det är vädret och viltet. Vädret styr vi inte över utan det måste vi anpassa oss efter så där kan vi inte göra så mycket. Viltet däremot är något vi absolut kan styra över och det borde rimligtvis vara så att det anpassar sig efter oss, och med oss menar jag samhället i stort. Samhället är i behov av livsmedel nu mer än någonsin och då måste vi verkligen ställa oss frågan om vi har råd att låta viltet ta så stor del utav vår livsmedelsproduktion?

Södermanland är det län som enligt färska siffror drabbas hårdast utav viltskador på våra grödor och det är ingen rolig tävling att leda. Det positiva här är att vi nu börjar få draghjälp utav andra län i frågan, men det negativa är att det är för att även där ökar problemet. Detta måste vi vända om ska kunna fortsätta producera livsmedel och energi på ett effektivt och miljövänligt sätt i vårt landskap. Det händer ganska så mycket på detta område just nu, men mer måste hända.

Detta är ett problem som kan få mig att tvivla på min framtid som lantbrukare, men jag tänker göra vad jag kan för att få det att vända innan det är för sent. 

Tack för ordet!

/Mattias Larsson, styrelseledamot LRF Södermanland