Krönika: Hur vindarna blåser

Helena Torkelsson från regionstyrelsen LRF Jönköpings län reflekterar över smittor och smittskyddsarbete. Vem ska betala?

“Den svenska modellen” är ett begrepp som används i mer än ett sammanhang. Som veterinär tänker jag i första hand på ett långvarigt och framgångsrikt samarbete mellan lantbruket och myndigheterna. Genom kloka beslut och ansvar från båda håll har vi lyckats utrota många allvarliga djursjukdomar genom åren. 

Som exempel kan nämnas BVD, som ställer till problem i många näraliggande länder, och som också bidrar till att driva mot ökad antibiotikaanvändning och därmed resistens. Andra framgångssagor är utrotandet av bovin tuberkulos och brucellos. Lite senare i tiden har vi leukos som ett gott exempel.

Att vindarna förr eller senare skulle blåsa in blåtunga till Sverige igen var väntat. Det blev i mitten av september som det första fallet bekräftades och sedan dess har över 500 besättningar påvisats ha smittan. Det kom inte heller som en överraskning att myndigheterna valde en helt annan väg än förra gången vi fick denna sjukdom till Sverige. 

Då, 2008, valde man att satsa på massvaccinering för att utrota smittan. Förutsättningarna var annorlunda. Det var en annan virusvariant, som det fanns ett effektivt vaccin mot och man hade gott hopp att det skulle dröja innan smittan skulle komma åter. Det visade sig stämma. Staten satsade stora summan på att utrota sjukdomen den gången. Analysen efteråt fann att det var lönsamt nationalekonomiskt.

Nu finns inte vaccin som helt förhindrar symtom, och man räknar med att smittan snart kommer tillbaka även om vi försöker utrota den. Därför togs blåtunga bort från epizootilagen i höstas, och staten backade ur sitt ansvar kring ersättningar, bortsett från att de bekostar provtagning av djur med misstänkta symtom.

Kanske är vi på väg mot andra stora förändringar. SVA och Jordbruksverket har fått ett treårigt uppdrag att utreda hur salmonella ska hanteras i Sverige. Statens utgifter för bekämpningen har skenat de senaste åren, inte minst på grund av att sjukdomen är svårare att utrota i stora besättningar. Vi har haft kostsamma fall både hos gris, nöt och fjäderfä i närtid. Det är ingen avancerad gissning att tro att de statliga ersättningarna kan komma att se helt annorlunda ut i en framtid. Och risken är stor att de kan krympa.

Fördelen med detta är större valfrihet och färre tvingande åtgärder. Nackdelen är risken att de som drabbas av smittor står mer oskyddade ekonomiskt än idag. Kommer incitamenten att finnas för den enskilde lantbrukaren? Om vi pratar om salmonella finns det också aspekter som livsmedelssäkerhet och de svenska salmonellagarantierna att bevaka. Eller med andra ord; konsumentförtroendet.

Jag tror att vi kanske har vaggats in i trygghet under många år med god djurhälsa och bra kontroll på smittor. Men även om inte alla smittor flyger med vinden som knotten gör med blåtunga, så kan vi nog vara säkra på att förändringens vindar blåser. Och lika säkra kan vi vara på att trycket utifrån har ökat och kommer fortsätta vara stort. Afrikansk svinpest är ett annat exempel, som inte fick skjuts hit av knott, men väl av mänskliga transporter. Det finns absolut risk att den smittan kommer igen. Den sjukdomen har en helt annan status i reglerna än vad salmonella har, men det kan nog vara så att prislappen på den bekämpningen påverkar hur mycket pengar som finns för annan smittbekämpning.

Därför är det viktigt att vi är med och bevakar det som är på gång, och förstås deltar i diskussionerna med kunskap och branschernas perspektiv. Det handlar om vem som ska betala, om vem som ska ta beslut och om att värna vår svenska livsmedelsproduktion. Vi måste se till att vårt goda läge inte blåser bort lättvindigt.

Helena Torkelsson, regionstyrelsen Jönköpings län