”Klyftorna mellan män och kvinnor växer – det är oroväckande”

Klara Jolanki är LRF-ordförande i regionungdomsstyrelsen i Norrbotten, hon är också ledamot i LRFs riksstyrelse och i Jämställdhetsakademin. Till vardags jobbar hon som djurskötare på en mjölkgård.

Klara Jolanki berättar att hon inte har jobbat aktivt med jämställdhetsfrågor tidigare, men att hon ser en utveckling i samhället som oroar henne och därför tycker att det är en bra möjlighet att engagera sig via LRFs Jämställdhetsakademi.

Bara goda egna erfarenheter

Klara Jolanki har haft goda kvinnliga förebilder i sin mamma och mormor, som båda är aktiva inom de gröna näringarna.

– Min mormor tog över sin familjegård och var varken äldst eller son, och det var redan på 60-talet. Hon utbildade sig till trädgårdsmästare i Uppsala, vilket var väldigt ovanligt att kvinnor gjorde på den tiden. Även mamma är utbildad trädgårdsmästare och jobbar idag på en mjölkgård. Jag är dessutom uppväxt med män som är vana vid kapabla kvinnor, berättar hon.

Att Klara Jolanki hamnade i djurskötarbranschen var en slump, hon läste naturvetenskap på gymnasiet, och var egentligen inställd på att elitsatsa inom ridsporten. Men där såg hon något som fick henne att ändra sig.

– Jag ser inte att familjeliv är förenligt med att proffssatsa inom ridsport, och det är faktiskt den rent fysiska biten som är det största hindret. Efter en graviditet är det inte lätt att komma tillbaka, det är en ”set back” för tjejer. Det är min analys av varför det finns fler hästtjejer generellt inom ridsporten, men att främst killarna elitsatsar.

På gården, där hon arbetar som djurskötare, är det däremot inget hinder att vara kvinna, tvärt om. De tre kvinnor och två män.

– Vi har en rättvis och jämställd arbetsplats, det är jättebra för arbetsdynamiken.

När det gäller maskinerna på gården står Klara gärna tillbaka, hennes maskinintresse är väldigt svalt.

– Jag tackar och tar emot när någon annan skruvar med maskinerna. Min kollega Tove däremot skruvar och kör gärna. Så det är en intressefråga, inte en könsfråga. Min arbetsgivare säger att jag väldigt gärna får göra mer, för att han vet att jag kan, men det är som sagt intresset det brister på. Under skördetiden är jag ansvarig för ladugården när de andra är ute och kör och det är jag väldigt nöjd med.

Hon har även bara goda erfarenheter från styrelsearbetet inom LRF.

– På träffarna, när det är representanter från alla styrelser, brukar det vara jämnt fördelat mellan kvinnor och män. I kommungrupperna är det betydligt färre kvinnor, men man blir väldigt väl emottagen som kvinna.

Samhällsutvecklingen oroar

Med det sagt om hennes egna goda erfarenheter från arbetet på gården och styrelsearbetet inom LRF, är hon ordentligt oroad över samhällsutvecklingen.

– Jag upplever att klyftorna mellan män och kvinnor växer i samhället och i vissa kretsar växer ett kvinnohat fram.

Under den senaste tiden har hon noterat inlägg i sociala medier som hon tycker är oroväckande.

– Det är inlägg med texten ” Hade du hellre stött på en främmande man än en björn i skogen?” underförstått att varje man är en potentiell våldtäktsman. Jag fattar att män känner sig svartlistade. I en motreaktion lägger män ut frågan ”Hade du hellre pratat med en kvinna än en vägg?”. Det är en märklig jämförelse mellan fysiskt och psykiskt våld, men det säger något om hur det är ställt med förtroendet och respekten mellan män och kvinnor. Det är sorgligt att vissa män känner att de inte kan prata med kvinnor. Vad grundar sig det i?

Klara Jolanki resonerar kring anledningarna till varför det blivit så och tror att mycket bottnar i rädsla.

– Jag upplever att många män är rädda för att göra fel. Många knyter bara näven i fickan och tystnar. I bästa fall pratar de kanske med andra killar om det, men många pratar inte med någon, vilket innebär en stor risk. Statistiken visar att många män mår psykiskt dåligt. LRF Ungdomens senaste rapport talar ett tydligt språk och vi vet att självmord är vanligare bland killar.

Den här mörka bilden vill Klara Jolanki försöka ändra på och hon tror att det är viktigt att den kommer upp till ytan och diskuteras. 

– Det är den här typen av frågor som jag gärna vill jobba vidare med i Jämställdhetsakademin, avslutar hon.