Krönika: Johan Linderkers

Johan Linderkers i regionstyrelsen skriver om att mycket nu äntligen fallit på plats och att det samtidigt behövs mycket verkstad för att saker och ting inte ska stanna med ett jaså.

”Äntligen” som Fylking sa när det var dax för svenska akademien att presentera vinnaren i nobelpriset i litteratur. Äntligen är det färdigsått. Äntligen är potatisen satt. Äntligen är djuren på bete. Äntligen är det EU-val så vi kan rösta på de vi tror kan gynna miljön och livsmedelsproduktionen. Äntligen jobbas livsmedelsstrategin 2.0 fram. Äntligen tar regeringen omtag i frågan om utrivning av våra dammar. Äntligen tror jag att det blir någon form av krisberedskap i Sverige. Äntligen har vi haft LRF- stämma med värdiga vinnare i Årets lokalavdelning.  

Nu har vi många Äntligen. De tre första har jag koll på. Nu behövs det en massa verkstad, så det inte bara stannar med ett jaså med resterande.

Annars upplever vi en vår och försommar som är vacker och med god förhoppning om bra skördar.
Äntligen kom regnet.

Undertecknad har under våren deltagit i en fyradagars kurs i krisberdskap under ledning av Länsstyrelsen Örebro. En bra ögonöppnare för både mig och de andra deltagarna. Jag förde fram budskapet från lantbruket om 50 procent självförsörjning som är det vi kan erbjuda idag och försökte förmedla budskapet att detta blir nog inte bättre om gränserna skulle stängas.

Vår uppfattning är att om vi kan öka upp produktionen i fredstid så kommer våra möjligheter att avsevärt förbättras i en beredskapssituation.

Vad gäller våra dammar så hoppas vi att kunna agera lite under LRF-flaggan framgent. Möjligheten att reglera vatten är av stor vikt både vad gäller för mycket och för lite nederbörd, vi kan ju även använda vattenkraft att balansera elnätet med så kan vi spara ett batteri som jobbar mot solpanelen.