Krönika: Erik Carlsson

Erik Carlsson i regionstyrelsen skriver om svenskt lantbruks utveckling. Efter avvecklingen på 90-talet ser nu trenden ut att ha vänt och om 35 år vill han se tillbaka i backspegeln på en tid av framtidstro, där utveckling tog vid där avveckling tidigare funnits.

Vips så var det februari. Den här tiden på året var i min barndom förknippat med auktioner. Hade man tur fick man ledigt från skolan och kunde följa med pappa på gårdsauktion. Få saker kunde mäta sig med att få en inblick i en annan bondes verksamhet, se hur de hade löst sina tekniska utmaningar i gamla stallbyggnader eller titta på maskiner som vi aldrig skulle ha råd att köpa. Jag minns särskilt en auktion nere i Hannäs som vi åkte på. Det var så kallt så det eldades i oljefat på ladugårdsplan. I ladugården fanns blå mjölkrobotar och det var ingen vanlig företeelse vid den här tiden. Men det som lockade min uppmärksamhet mest var den fashionabla uppfinningen med rörmjölkningsmaskiner med automatisk avtagare som hängde kvar i den gamla stalldelen för mjölkkor. Tänk den som fick ha såna fräna saker! Pappa investerade i en sån där rälshängd mjölkmaskin med display och avtagare på Elmia en tid senare och lyckan var total. Med Milkmaster susade jag fram där genom ladugården hemma i Båtvik. Både världen och framtiden låg för mina fötter. Nu skulle här mjölkas kor.

I år blir jag 35 år. Det är ungefär en mansålder. För att prata mera jämställt kan vi kalla det för en bondeålder. Det är ungefär 35 år som varje generation, kvinna som man, är bonde, innan överlämning till nästa generation. När jag föddes 1990 i Björsäters socken fanns det ungefär 20 gårdar med mjölkkor. Nu är det fyra kvar. Ladugården där jag hade framtiden framför fötterna är sedan länge tom, vakuumpumpen har tystnat. Vi har en annan gård nu, i en annan socken, och vi är sist med mjölkkor i Värna. Så är även mina två kompisar i Åtvidaberg och Bankekind. En gård med mjölk per socken. Strukturrationaliseringen i Sverige har svept över våra bygder. Omställning 90 har inte varit förmildrande och knuffat den produktionsinriktade framåt, men nu är snart den sista energiskogen i vår hembygd borta och det är med glädje jag ser mina grannar odla åkermarken igen.

Många som är bönder idag var med 1990. De har följt avvecklingen av svenskt lantbruk. Men nu tycker jag att det har vänt. Vi har en livsmedelsstrategi som pratar om ökad produktion. Vi ska ha mer svensk mat och ett levande lantbruk som bygger en god beredskap. Det är vi tillsammans som sitter på många lösningar - försörjning, energi, beredskapslager med mycket mera. Du som har kunskap om hur jorden och skogen sköts, hur mat produceras bäst, hur vi skapar framkomlighet med våra maskiner, hur vi hanterar vattenflöden vid vädersvängningar, hur vi kan mota och belysa regelkrångel från myndigheterna - det är bara du och jag, som är i myllan, som kan berätta. Vår kunskap gör skillnad. Gå på de aktiviteter och årsmöten som LRF anordnar i din hembygd, gör din röst hörd, och gör skillnad!

När vi ser tillbaka i backspegeln igen om 35 år, den där bondeåldern, så vill jag se en tid som kantas av framtidstro. Där utveckling tog vid där avveckling tidigare funnits. En tid av mera mjölk, mera kött, mera spannmål, mera glada bönder. Om en bondeålder finns det fler mjölkbönder i socknar som Åtvidaberg, Värna och Bankekind, än det gör idag. Det finns människor som vill utveckla, som vill satsa, som vill framåt. Stötta dem, och om du är en sån, ta emot hjälpen som finns från din omgivning. Framtiden ligger för våra fötter – vi bestämmer vart vi ska!