"Det blir sällan långtråkigt"

Med sina 48 och 45 år är Hans och Helena Granberg från Umeå årets yngsta guldmedaljörer. Men det är inte första gången en guldmedalj hamnar i familjen. Även Hans pappa har fått ta emot den. 

– Det är roligt att även vi får guldmedaljen, den är en fin uppskattning för allt arbete vi har lagt ner. Gårdens produktion är viktig och det är mycket som ska klaffa när man jobbar med levande djur. Det här är ett bevis på att vi har gjort jobbet bra, säger Hans Granberg. 

Intresse och engagemang är viktigast

Att de redan kommit upp i 23 år med högsta kvalitet var faktiskt något av en överraskning. 

– Vi höll inte riktigt koll på åren så det kom som en liten chock. Men nu när vi har smält det och ordnat med det praktiska hemmavid när vi är borta, känns det bättre.

Hans började jobba hemma efter värnplikten och tog successivt över mer av ansvaret. År 2007 tog han och Helena helt över driften och de 36 korna. Hon kommer inte från mjölkgård men hennes kointresse gjorde att hon utbildade sig till husdjursagronom. Just intresse och engagemang är två viktiga ingredienser för mjölk av högsta kvalitet, tror de. 

– Korna måste komma först. I ladugården kan man aldrig slarva eller gena, oavsett hur bråttom man har. Djuren ska få den tid de behöver, säger Hans Granberg. 

Ger man korna omsorg och rätt förutsättningar, ger de mycket tillbaka, påpekar Helena Granberg. Man vinner på att jobba förebyggande och snabbt se om någon inte mår bra. Och skulle det vara något som är fel gäller det att agera. 

– Vi försöker ge alla kor en ärlig chans. Vi minns särskilt en högmjölkande holstein som blev rejält sjuk. Det var lite som talade för att hon skulle klara sig. Men hon hade en sådan kämpaglöd och vi skötte om henne extra mycket ett par dagar. Hon repade sig, fortsatte sedan mjölka mycket, kalvade igen och mjölkade som bara den i flera laktationer. Det är roligt när ens insatser kan ge sådan effekt. 

En SKB som bröllopsgåva

De flesta korna i ladugården är SRB (Svensk röd och vit boskap), men där finns några Holstein och även ett par SKB (Svensk kullig boskap).

– Jag köpte en SKB till Helena som bröllopsgåva. Sedan dess har vi alltid haft några sådana kor i besättningen, den släktlinjen heter Amalia. Vi tycker det är intressant med avel. Vårt fokus är att få friska hållbara djur som mjölkar bra. 

Jobbet är inte bara intressant, det känns viktigt att producera livsmedel, tycker båda. 

– Man pratar mer om beredskap och att livsmedel ska finnas nära. I norr där vi bor kan man inte odla vad som helst, men vi kan ha djur, vallodling och en del spannmål. Korna kan förädla gräset som vi inte kan äta till ett näringsrikt livsmedel året om, säger Hans Granberg. 

Djuren gör en naturvårdande insats

Djuren ger ju även gödsel som behövs i alla typer av odlingar och även kött och skinn, påpekar Helena Granberg. Dessutom gör mulen en viktig naturvårdande insats. 

– De betande djuren håller markerna öppna och skapar förutsättningar för växtarter, insekter och fåglar som behövs för den biologiska mångfalden. Vi har naturbetesmarker här i byn, där vi och flera gårdar i trakten har djur som betar. 

Den insatsen hoppas de att gården kan fortsätta med även på sikt. Här finns det framtidstro. De två äldsta av de åtta barnen har valt naturbruksgymnasium. Deras yngre syskon är också tidiga entusiaster som gärna hänger med i ladugården eller i traktorn. 

– Alla tycker att mjölkproduktion är roligt och det gläder oss eftersom det alltid har varit familjejordbruk på gården. Men än är det för tidigt att säga hur generationsväxlingen blir, vi vill ju jobba många år till. Det finns planer på att bygga nytt lösdriftsstall och robot men inget är bestämt. Först ska vi åka och ta emot en guldmedalj.