20 år efter Gudrun: Ett skogsbruk i förändring. Krönika av Anette Giselsson

8 januari och tjugo år sedan orkanen Gudrun med full kraft drog in över södra Sverige. Jag bläddrar bland minnen och bilder, tänker att först och främst var alla från början ganska tilltufsade, så där knappt två veckor efter tsunamin i Sydostasien. Läs Anette Giselssons, ledamot i Sydostens styrelse, krönika om ett skogsbruk i förändring.

8 januari och tjugo år sedan orkanen Gudrun med full kraft drog in över södra Sverige. Jag bläddrar bland minnen och bilder, tänker att först och främst var alla från början ganska tilltufsade, så där knappt två veckor efter tsunamin i Sydostasien. 
 
Det var en lördag direkt efter julhelgerna och många vara på väg någonstans. Visst hade man varnat för blåst, men det var svårt att ta in hur omfattande en storm skulle kunna bli här i inlandet. Trettiotre meter per sekund uppmättes i byarna både i Ljungby och Växjö. På Hanö hade samma vindstyrka medel med fyrtiotvå meter i vindbyarna. 
 
Alla har sin egen berättelse. Att fastna ute på vägarna. Strömlösheten. Reservelverk som blev hårdvaluta. Telefoni slogs ut. Samarbeten växte fram spontant på ett sätt som vi sällan sett förut. Föreningar och inte minst LRF blev ett nav i att få vardagen att fungera. För vardag blev det, även mitt i krisen. När vindarna lugnat sig var vi ändå kvar i Gudrun i veckor, månader och faktiskt år. Fortfarande har människor behov av att berätta och bearbeta sina minnen. 
 
Inget ont som inte har något gott med sig. Samarbeten skapade kontakter som lever vidare. Fiberutbyggnaden ute på landsbygden kom i gång. I skogen blev det en ofrivillig omstart på många håll. Inte sällan i flera omgångar då nya stormar kom. Och granbarkborrar. Upparbetningen tog tid och många misstag gjordes, men vi lärde oss också mycket. Nu ser vi Gudrunhyggen som röjnings- och gallringsskogar. Mer löv på många håll. Inte sällan har vi fått en större variation i de skogarna, än vi skulle haft om Gudrun inte hade ruskat om oss.

Tillbaka till nutid. I december fick vi skogsutredningens delbetänkande. Förslag som ersättningsrätt för skogsägare och en tydligare roll för Skogsstyrelsen känns spontant positivt. Men mer som berör skogsbruket är på gång och frågan är hur vi får våra beslutsfattare att se helheten. Vi har inte råd med regelverk som motarbetar varandra, eller oss.

På ett mer lokalt plan ser vi också hur vi fortsätter försöka hitta nya vägar. I Sydost har vi tagit beslutet att arbeta för en affärsmodell där naturvård blir en självklar del av skogsbrukets produktion, snarare än dess motsats. Kanske är det just det Gudrun påminner oss om, tjugo år senare – att när vindarna river upp det förväntade, tvingar de oss också att tänka nytt. Att våga se möjligheter mitt i kaoset.

Så medan vi går vidare, både i skogen och i samtalen, bär vi med oss en lärdom som gäller mer än bara stormar: ur förödelse kan något oväntat växa fram. Det gäller bara att se potentialen, och våga låta den slå rot.

Anette Giselsson, ledamot i LRF Sydosts styrelse och ansvarig för skogsfrågor