Viltskadornas påverkan på samhället - rapport från viltskadekommisionen

Det omfattande viltskadorna är ett reellt hot mot målen i den nationella livsmedelsstrategin, de två målen i skogsvårdslagen, avkastning och biologisk mångfald, samt nollvisionen om antalet döda och allvarligt skadade i trafiken. Viltskador orsakar stora kostnader och medför en negativa inverkan för individuella markägare och arrendatorer, trafikanter, yrkesförare och anhöriga, samt på en mer aggregerad samhällsnivå för de gröna näringarna inklusive rennäringen, försäkringsbolag, statsfinanserna och de kommunala budgetarna. 

Komplicerade orsakssamband ligger till grund för den viltskadesituation vi har i samhället i dag. Det behövs därför ett helhetsgrepp och en beskrivning av systemet för att förstå och kunna påvisa på vad som är orsakerna till skadorna. 

Viltskadekommissionen har i sitt arbete utgått ifrån det självklara målet att Sverige ska ha en frisk och välmående fauna med starka stammar av inhemska raser. Såväl djurens välmående och i grunden positiva inverkan och betydelse för den biologiska mångfalden som jaktens betydelse både som kulturell sedvanebärare och rekreationsintresse  har utgjort en grundläggande utgångspunkt i arbetet med att formulera åtgärdsförslag. 

Viltskadekommisionen har initierats av LRF, Sveriges Jordbruksarrendatorer, Södra, Mellanskog, Norra skog och Riksförbundet M Sverige. 

Viltskador orsakar årligen stora kostnader och kännbara negativa effekter i samhället. Den totala kostnaden för viltbetesskador i skogsbruket och skador i trafik uppgår till cirka 17 miljarder kronor/år. Vad kostnaden för skadorna i lantbruket uppgår till finns ingen sammanställd statistik för. Enligt SCB har skador i grödor beräknat i ton fördubblats under de senaste sex åren och uppgick under år 2020 till ca 165 000 ton. I de senaste årens rapporter om viltets skador på grödor i lantbruket, skogsplanteringar och trafikskadeanalyser har dock även påtalats att det finns ett stort mörkertal avseende den totala kostnaden.

Utöver de skador och kostnader som ingår i rapporterna, till exempel utebliven skörd, omplanteringskostnader, försäkringsutgifter och kostnader för vissa förebyggande åtgärder, har kunnat konstaterats att viltet även orsakar andra skador och effekter som i dagsläget är svårare att uppskatta. Exempelvis har det konstaterats att stora mängder vilt och ett högt betestryck medför att våra skogar blir mindre artrika samt att biologisk mångfald och rekreationsvärden påverkasnegativt. Vilka långsiktiga effekter dessa skador kommer medföra för miljön och klimatet kan vi i dagsläget inte säga med säkerhet. Klart är dock att den skogliga återväxten hämmas påtagligt av viltskador, samt att möjligheten till ett klimatanpassat blandskogsbruk motverkas. 

Kostnader för viltskador är ojämnt fördelade i samhället och 
orsakar negativa externa effekter. De som drabbas av kostnader är de som är beroende av att markanvändningen kan skötas rationellt och skapa avkastning. Viltskadorna medför stora och direkta kostnader för dessa personer och verksamheter. De som vill ha stora viltstammar bär däremot inte alltid kostnaderna.

Incitamenten för att minska stammarna blir därmed svagare för dessa personer och organisationer. De externa kostnaderna skulle  kunna minska genom att staten tar ett generellt ersättningsansvar för viltskador. Införande av ett sådant ansvar skulle utan tvekan göra viltets kostnader mer tydliga för politiker och beslutsfattare. Ett ersättningsansvar skulle därmed kunna ha en positiv inverkan på hur viltförvaltningen prioriteras i medelsfördelningen och i de berörda myndigheternas arbete. Realistiskt sett föreligger dock förmodligen inte en rimlig möjlighet för staten att ersätta skadorna i den omfattning som de nu uppgår till.

Utöver problemet med att det idag saknas möjlighet att på ett korrekt sätt uppskatta och värdera den verkliga kostnaden för viltskador föreligger även en strukturell och organisatorisk brist när det kommer till myndigheternas ansvar för och hantering av viltskador. Viltskadorutgör ett problem inom flera myndigheters ansvarsområden men Naturvårdsverket har huvudansvar för organisering av viltförvaltningen. 

Även om Naturvårdsverket genom regleringsbrevet har till uppdrag att samverka med bland annat Jordbruksverket, och enligt uppgift även gör detta på olika sätt, medför den myndighetsorganisation som vi har idag att det inte finns någon myndighet som har ansvar för att hantera viltförvaltningen med ett samlat grepp.

Kostnader, merarbete och negativ påverkan på biologisk mångfald och klimatet genom försämrad skoglig återväxt är inte de enda påtagliga samhällsproblem som viltskadorna av de stora stammarna orsakar.

Viltskadorna och det höga betestrycket på jord- och skogsbruk orsakar även en betydande påverkan på samhället  genom den frustration och de infekterade intressemotsättningar som de ger upphov till. För individer som lägger ner mycket tid och stora kostnader på att hantera uppkomna skador och förebygga nya skador kan de stora viltstammarna medföra stor påfrestning både ur ekonomiskt och  personligt perspektiv. För många av dem som är intresserade av jakt anses stora stammar däremot i huvudsak positivt då det anses bidra till en bättre jaktupplevelse. För det fall jägaren inte själv äger mark eller på annat sätt är involverad i brukandet av marken finns heller ingen nedsida med stora stammar. 

Stora stammar orsakar då inte jägaren några särskilda kostnader eller skyldigheter vare sig gentemot myndigheter eller andra. För det fall markägaren själv är ansvarig och deltar i utövandet av jakten på sina marker föreligger normalt ett egenintresse av att hålla viltskadorna nere och risken för konflikt med andra är då ofta mindre. Markägares intresse av att äga skog kan dock även huvudsakligen vara att få möjlighet att vara med i ett jaktlag. Om markägarens skogsinnehav är litet så kan värdet av skogen ur ett avkastningsperspektiv vara av mindre betydelse för markägaren. Intresset av att minska skador kan för dessa markägare då vara underordnat intresset av att jaga eller till och med i princip utan betydelse. 

Konflikter med andra som har ett starkt intresse av att minska skador kan då lätt uppstå. Den motsatta situationen kan föranleda andra risker för konflikt. Markägare med stora jaktarealer kan ha som uttalat mål att hålla stammarna uppe för att marken används för att bedriva näringsverksamhetsdriven jakt och försäljning av jaktupplevelser.

Dessa markägares intresse och markanvändning riskerar att medföra betesskador på närliggande marker och kan medföra att konflikter med de som brukar eller äger mark i närområdet uppstår

I lagstiftningsarbetet diskuteras ofta viltförvaltningen som en i grunden tvådelad intressebalansering mellan markägarens intresse av att stammarna hålls på en sådan nivå att marken är brukbar för sitt ändamål och jägarnas intresse av god tillgång på jaktbar vilt. I lagstiftningsarbetet har stor hänsyn tagits till denna antagna ”konfliktsituation” och det har till exempel uttryckts vara viktigt att ”polariseringen” mellan de olika intressena inte ökar. Beskrivning av och uppfattningen om viltförvaltningen i Sverige som en fråga som huvudsakligen berör två motstående intressen är problematisk.Ett problem med denna tvåpartsbeskrivning är att de omfattande samhälleliga konsekvenser som följer av viltskadorna inte beaktas i denna beskrivning av ”intressekonflikten”. 

Vilt i stora populationer är inte enbart ett problem för enskilda markägare eller näringsidkare utan ett problem för hela samhället. Skador på skog och grödor utgör en direkt skada för markägare, en kostnad som de får bära. Men även om kostnaden bärs av enskilda markägare så har skadorna negativa effekter på samhället som helhet. Det påverkar produktionen av livsmedel och har därmed en negativ påverkan på såväl självförsörjningsgraden som exportmöjligheten. Det påverkar även produktionen av förnyelsebaserade skogsvaror som råvirke, pappersmassa och bränsle.

Det är även konstaterat att stora stammar har en negativ påverkan på den biologiska mångfalden, leder till minskad koldioxidlagrings- och 
-upptagningsförmåga i våra skogar, försämrad skoglig tillväxt och virkesproduktion, att det orsakar dödliga trafikolyckor, svåra person-och sakskador, samt stopp och störningar i tågtrafiken. Därutöver föreligger stora oklarheter avseende de långsiktiga skadorna på våra skogar och marker. De svenska skogarna har en omloppstid som varierar mellan 75–120 år. 

Omloppstiden beror dels på naturliga tillväxtförutsättningar, dels på den enskilda fastighetsägarens brukningsplan. Vilka långsiktiga effekter dagens hårda betestryck kommer ha på skogens livskraftighet, förmåga att ta upp koldioxid och produktivitet, vet vi inte än. Att med den kunskap vi har idag, om de negativa effekter viltskador orsakar för angelägna och grundläggande samhälleliga intressen,  beskriva det grundläggande problemet med viltförvaltningen som en konflikt mellan markägares intresse av god avkastning och jägares intresse av meningsfull jakt framstår som en klar förminskning av de egentliga intressen som står på spel och ger en missvisande bild av problemets omfattning.

De stora stammarna skadar marker, växande grödor och hotar uppnående av våra mål. Klimatpåverkan medför att det föreligger risker som kan påverka både den framtida livsmedelsproduktion och skogarnas tillväxt. Ökad avskjutning måste påbörjas snarast, det är en nödvändig åtgärd för att säkra vår framtida livsmedelsförsörjning, för att möjliggöra produktion av förnybara resurser som skogen ger, bränsle, virke, pappersmassa etc. Utöver ökad avskjutning krävs även grundläggande strukturella förändring.