Allemansrätten

I situationer där det finns en risk för störningar eller skador, blir det viktigt att prata med markägaren, och vid behov upprätta ett avtal. Aktiviteter som involverar cyklar, hästar, större grupper av människor eller återkommande evenemang kan lätt hamna utanför allemansrättens ramar. Till exempel kan hästens tyngd orsaka markskador, som försämring av stigar eller skada på växtligheten. På samma sätt kan cyklar påverka naturen genom att deras däck kan skada underlaget, särskilt på mjuka eller våta stigar. Därutöver kan stora grupper av människor kan lätt råka störa djurlivet, förstöra växter eller lämna skräp efter sig.

Lantbrukaren själv är den som har kompetensen att bedöma risken för skada på växtligheten på en inäga, åker eller vall. En ren stubbåker går till exempel oftast att beträda, medan en stubbåker med insådd vall är helt förbjuden att beträda eftersom insådden (gräs till djurfoder) då trampas ner och ogräset tar över. 

Man får därför aldrig gå, cykla eller rida på inägor, åkrar, stubbåkrar, vallar med mera om man inte först pratat med bonden. 

Vissa företag är intresserade av att utnyttja resurser på landsbygden för kommersiella ändamål, ofta utan att informera markägarna om sina avsikter. 

LRF anser att allemansrätten bör vara reserverad för allmänheten och friluftsaktiviteter, inte för kommersiella företag. LRF framhåller att om ett företag önskar använda någon annans mark för sin verksamhet, bör detta ske genom dialog, samråd och överenskommelser med markägaren.

Exempel på kommersiella verksamheter som kan beröras av detta är:

1. Turistföretag som regelbundet besöker samma naturområden. Dessa företag kan ha behov av att använda specifika marker för sina aktiviteter, vilket kan påverka marken och dess ägare.

2. Företag som bedriver storskalig kommersiell bärplockning. Dessa verksamheter kan innebära att stora områden på landsbygden används för insamling av naturresurser, vilket kan ha miljöpåverkan och andra effekter på marken.

3. Ridskolor eller företag som hyr ut boxplatser för hästar, men som inte har egen mark för ridaktiviteter. Dessa företag kan behöva använda annans mark för att deras hästar ska kunna röra sig och tränas, vilket kräver samtycke från markägaren.

I alla dessa fall betonar LRF vikten av respekt och samarbete med markägare för att säkerställa en hållbar och ansvarsfull användning av landsbygdens resurser.

"Tagande av olovlig väg" är en viktig bestämmelse i Brottsbalken, specifikt i 12:e kapitlet, paragraf 4. Den lyder: "Om någon olovligen passerar över tomt, plantering eller annan äga, där skada kan uppkomma, ska denne dömas för tagande av olovlig väg."

Denna lagparagraf förbjuder obehörigt passering över privat mark, såsom tomter eller planteringar. Det gäller även annan mark som är i privat ägo, till exempel odlad mark. Syftet är att skydda markägarens egendom och förhindra skador som kan uppstå till följd av obehörig passage. Detta inkluderar att undvika att gå, köra eller på annat sätt förflytta sig över någons mark utan tillåtelse om det finns en risk att marken kan skadas av sådan aktivitet.

När polisen inte kan involveras finns möjligheten för markägare att ansöka om "avlägsnande" hos Kronofogden för att skingra ett läger på deras mark. Denna procedur genomgick förändringar den 1 juli 2017, vilket har lett till betydande förbättringar. Efter lagändringen har processen blivit mindre kostsam, med en maximal avgift på 3000 kronor, och förfarandet för att samla in ID-uppgifter i samband med ansökan har förenklats.

Dessa förändringar representerar positiva steg jämfört med den tidigare lagstiftningen. Men trots det är det är orimligt att markägare fortfarande måste bära kostnader för att avlägsna olaglig verksamhet från sin egen mark. LRF anser att markägaren inte ska behöva betala för att hantera situationer där deras egendom används utan tillstånd. Denna synpunkt speglar en bredare diskussion om ansvar och kostnader i samband med olovlig användning av privat mark.