Månadens bonde - Erik, fäbodbonde i Jämtland

2024-05-14

Han är ensamstående trebarnspappa, gör egen ost och har tjänstgjort som soldat. Nu gör fäbodbonden Erik något som ingen annan i Sverige gör – bedriver fäbod i system. ”Vi lever som släkten gjort i generationer före mig, i hundratals år”, säger Erik Olsson, mjölkbonde i Jämtland.

Maj är nästan en högtidsmånad för Erik Olsson och hans mjölkkor. Då står sommaren för dörren, och därmed starten för fäbodlivet. Med utgångspunkt från Mellangården i jämtländska Klövsjö bedriver Erik den enda driften av fäbod i system i Sverige. Det innebär att han och hans tre barn flyttar med korna mellan gården och de två fäbodarna under sommarhalvåret.

- Nu när det börjar bli varmare och knoppas ute så märker man att korna börjar bli lite mer rastlösa, berättar Erik.

I slutet av maj brukar första flytten gå. Tjurar och unga kvigor får stanna hemmavid på bete, omhändertagna av grannar och vänner. Resten av besättningen av fjällkor och jersey-kor samlas ihop, och promenaden börjar. Det är ungefär ett 30-tal kor som flyttas, och till hjälp kommer både vänner, bekanta, släktingar och andra nyfikna – men alla är speciellt inbjudna av Erik.

- Vi släpper ut korna från hagarna och går till skogs. Här i Klövsjö socken har vi mulbetesrätt, vilket egentligen innebär att man stängslar ut djuren, inte in dem. De får gå och beta i skogen och det är något som finns där traditionen med fäbodar har levt.

Flytten mellan fäbodarna

Promenaden till första fäboden, Klöppingen, är ungefär en mil och går runt en sjö. Korna bor och mjölkas i krukor på fäboden, och Erik åker hem till gården och häller över mjölken till tanken, och levererar till mejeriet som vanligt. När barnen får sommarlov, flyttar även familjen till fäboden.

När korna kommer till fäboden är det precis som det alltid är. De ställer sig på den platsen de hade förra året, och nya får hitta sin plats.

- Lite omflyttning blir det alltid, men vissa kor stannar på sin plats hela livet. Jag tar alltid in de gamla beprövade damerna först, så får de yngre komma in sen.

Efter att första skörden är avklarad hemma på gården i början av juli promenerar korna och familjen upp till fjäll-fäboden, Bräckvallen. Den flytten planeras och prepareras redan under vintern, då det inte finns någon bilväg dit. Från Klöppingen är det bara en sträcka på 4 kilometer, men höjdstigningen är 300 meter upp. För varje vecka behövs det ungefär ett ton varor, och allt körs dit på vintern med skotern.

- Vi pratar flera ton kraftfoder till korna, flera hundra liter drivmedel till generatorer, mat till mig och barnen, kläder, leksaker och allt annat man behöver. Det man inte tagit upp på vintern får vi bära upp i ryggsäckar, som färsk mat. Barnen har fått lära sig att inte ta med för mycket onödigt, för de får bära sina egna leksaker de vill ha med, säger Erik.

Livet på fjället

Uppe på fjället lever familjen ett liv i symbios med naturen. Här fiskar de öring i bäcken, badar i myren, plockar hjortron och hässjar vall och djuren betar på skogen.

- Vi gör och lever som min släkt har gjort i hundratals år före mig. Mina barn är med här uppe, och de fullkomligt älskar det. Här lever vi med och njuter av naturen och tystnaden.

Eftersom det inte finns någon kyltank eller bilväg, så gör Erik ost av mjölken. Traditionell fäbods-ost och två delikatessostar står på menyn, och de bärs ner i Eriks ryggsäck som sedan går i retur med färskvaror. De säljs direkt av Erik, och han åker även runt på ett par marknader varje år och saluför osten.

Hur länge de stannar, beror på djuren. Om korna håller sig nära fäboden kan man stanna längre, men vandrar de iväg för långt och för ofta är det dags att röra sig hemåt. Korna älskar svamp, och den kan de gå långt för att få äta.

- Vi stannar så länge vi har lust, tid och ork. Får man spendera mer tid att hämta svampätande kor är vad dagen tillåter så vänder man hemåt. Men det brukar bli ungefär tre veckor, säger Erik.

Returen för vinterhalvåret

När det börjar bli dags att vända hemåt stannar man alltid vid Klöppingen igen. Familjen bor hemma när skolorna är igång, och Erik jobbar både hemma på gården och uppe på fäboden. Djuren stannar kvar i skogen här fram tills att älgjakten börjar i september. Då går korna hemma på betet tills de får gå in i mitten av oktober när det blir höst. Under vinterhalvåret är korna inne.

- Jag släpper ut korna någon gång i veckan under vintern. Då kan jag skrubba ur ordentligt, laga det som är trasigt, och korna får ta hand om sin rangordning. Det blir lite mindre strul på våren då, om de har fått springa av sig lite då och då.

Soldaten som blev fäbodbonde

Men hur kom det sig då att Erik tog över sina föräldrars gård, och dessutom den enda i Sverige som bedriver fäbod i system? Han är född och uppvuxen i detta liv, men gick den akademiska vägen i skolan och hann nästan bli klar civilingenjör. Värnplikten ledde till utlandstjänst, och Erik tjänstgjorde i Kosovo.

- Efter det hade jag sett det miserabla som finns i världen, och det var samtidigt som mamma och pappa ville lämna över. Det var skönt att komma hem, och min bror och jag körde tillsammans från 2007 till 2015 när jag tog över helt och han fokuserade på annat. Så jag har hållit på i 18 år nu, mina föräldrar gjorde det i 40 år.

Det kan låta lite meckigt att flytta sina kor fram och tillbaka. Mjölken från Eriks kor går in i samma tankar som andra gårdars och specialmärks inte på något sätt. Är det värt det?

- Så länge jag kan leva på det så fortsätter jag. Jag vill gärna driva vidare traditionen. Jag är ensam djurhållare i byn, så det är såklart väldigt roligt för hela bygdens skull att fortsätta det här. Man kan vara bonde på det här sättet med, man måste inte gå över i stordriftsform. Det hade inte gått här hos oss. Jag är väldigt nöjd med det jag har och har inget behov av att jaga något annat. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte gjorde det här, och dessutom älskar mina barn det. Ibland är det lite jobbigt, men det är något annorlunda och det är värt allt.

Det bästa med bondelivet

För Erik är variationen det bästa med verksamheten. Här är det något nytt varje dag, och varje årstid har sin charm.

- Jag får uppleva naturens rörelser och årstider på ett annat sätt. När jag är uppe vid fäbodarna efter säsongen så är det alltid lite vemodigt och tomt där, och då påminns jag alltid om hur viktigt det är att fortsätta som jag gör. Det betyder något.

Och korna älskar det nog minst lika mycket. Om någon kommer åt ledarkossans bjällra på fel årstid kan det bli stökigt i ladugården hemma på gården.

- Ja, den vill man inte råka röra! Då flyger de upp och tror att det är dags. Det är nästan inte roligt för när det är skarpt läge och den åker på som är det som om alla blir som tjurarna i Ferdinand. De blir som galna och det kan åka med en dörrkarm och annat. Att få uppleva det varje år ger en stor glädje.

Medlemskapet i LRF

Erik är med i LRF sedan start, precis som hans föräldrar var före honom.

- Jag funderade aldrig på att inte gå med. Jag blev medlem för det är en stor trygghet, det är bra försäkringar och rabatter. Jag granskar inte allt som görs i sömmarna, utan tar för givet att LRF driver frågor som är viktiga för oss. Allt är kanske inte viktigt för mig, men då är det är viktigt för någon annan. Och det är viktigt, säger han.