Om viltskador

Att uppnå en hållbar balans mellan viltstammarnas storlek och landskapets kapacitet är avgörande för både jordbrukets och naturens välmående. För mycket vilt hotar allvarligt lantbrukets produktivitet och lönsamhet, vilket i sin tur direkt påverkar jord- och skogsbrukets förmåga att producera mat och energi i tillräckliga mängder.

Det är viktigt att förstå att viltet, trots att det är en värdefull tillgång, kan bli ett betydande problem när för stora populationer påverkar produktionen av livsmedel och skogsråvara.

Det är inte bara en fråga om ekonomiska förluster, utan handlar också om Sveriges självförsörjningsgrad. För att Sverige ska kunna maximera sin kapacitet inom mat- och energiproduktion, och därmed stärka vår nationella beredskap, måste politiken erkänna och aktivt hantera de skador som orsakas av vilt. 

Är du intresserad av det här? Du som är inloggad kan välja att följa det här sakområdet och kommer då få nyheter från LRF direkt till din inkorg.

Logga in som medlem eller skapa ett kostnadsfritt konto.

Är du intresserad av det här? Du som är inloggad kan välja att följa det här sakområdet och kommer då få nyheter från LRF direkt till din inkorg.

Logga in som medlem eller skapa ett kostnadsfritt konto.

Till sidomenyn

Så mycket kostar viltskador

Viltskadorna 2023 i svenska grödor uppskattas av LRF till 992 miljoner kronor. Detta inkluderar inte extra kostnader som omsådd och maskinskador.

Skadorna motsvarar över 10% av jordbrukets preliminära överskott på 9,3 miljarder kronor för året. Vildsvin gör störst skada och står för en tredjedel av alla viltskador.

Skador från dovhjort har ökat i Sverige, särskilt i Södermanlands län, där 45% av spannmålsskadorna orsakas av dem. I Östergötland står dovhjorten för 76% av skadorna i vall. Gäss och tranor orsakar också allt större skador, exempelvis i Västerbotten där tranor stod för 80% av skadorna i vårkorn.

Stora viltbestånd kostar skogsbranschen 11,9 miljarder kronor per år. Skadorna orsakar ekonomiska problem för skogsbruket och försvårar övergången till förnybara resurser. Byggmaterial, biomassa och andra ersättningar för ändliga resurser äts helt enkelt upp eller förstörs.

Södermanland är det län som är mest drabbat av viltskador, följt av Kronoberg och Norrbotten.

Utöver skadorna i skog och jordbruk leder viltolyckor, inklusive kollisioner med fordon och spårbunden trafik, till en årlig kostnad på minst 5 miljarder kronor för samhället (Källa: SLU och Trafikverket).

Till sidomenyn

Så vill vi få ner viltskadorna

LRF strävar efter att gynna och förenkla jaktutövningen. Vi arbetar för utökade jakttider och förbättrade tekniska hjälpmedel och jaktmetoder.

Vad LRF inte stöder är alltför stora viltstammar. Vi motarbetar oreglerad utfodring och förespråkar en modernisering av jaktlagen som ska anpassas till dagens förhållanden, inte den situation som rådde 1987 när lagarna fastställdes. LRF har ingen nollvision för viltet, men skadorna måste begränsas.

Vi vill ge de som bor och verkar på landsbygden större inflytande över rovdjursförvaltningen.

  • Politiken måste erkänna viltskadorna som ett samhällsproblem
  • Jaktlagstiftningen behöver ses över
  • Utfodringen av vilt ska regleras effektivt
  • Regeringen måste ändra regler för jakt så att de bidrar till att minska skadorna
Till sidomenyn

Så arbetar LRF

  • LRF arbetar för att medlemmarna ska kunna dra nytta av viltets fördelar och samtidigt hantera dess kostnader.

  • Vi påverkar lagstiftning och myndigheters budget för att främja ansvarsfull viltförvaltning genom dialog med politiken.

  • Riktlinjer för rovdjur, vildsvin, älgar och hjortdjur har tagits fram för att stödja arbetet med viltförvaltning.

  • LRF deltar i remissvar, arbetsgrupper, nationella råd och hearingar, och har nära samarbete med andra intresseorganisationer och markägare.

  • Vi vill reglera utfodring av vilt med tydliga regler kring fodermedel, mängder och metoder.

  • LRF tog tillsammans med flera aktörer initiativ till Viltskadekommissionen för att utreda viltskadornas samhällspåverkan.

  • LRF arbetar för att utveckla en vedertagen metod för att inventera och analysera viltskador i ett nationellt statistiksystem.
Till sidomenyn

Frågor och svar

Jaktlagen beslöts 1987. Det fanns då i stort sett inga vargar, mycket få vildsvin, bara lokala stammar av kron- och dovhjort och mycket färre gäss, tranor och sångsvanar. Klimatförändringen hade inte fått genomslag, så gäss och vildsvin gynnades ännu inte av milda vintrar. Sverige var inte med i EU. Jaktlagstiftningen var inte anpassad till EU:s naturvårdsdirektiv.

Det fanns möjlighet till viss statlig ersättning för viltskador av till exempel älg och vildsvin. Markägandet av jordbruksmark och skogsmark var mer homogent. Det är numer inte ovanligt att man köper jord och skog för att få tillgång till jaktmark. Jägarkåren har förändrats, fler urbana jägare utan bakgrundskunskap om jord- och skogsbruk.

I jaktlagen delas ansvaret för vilt och jakt mellan markägare och jägare, om de är olika personer. Det delade ansvaret är inte beskrivet i detalj och därför vagt. Viltskadekommissionen har tydligt beskrivit hur bristen på klara ansvarsförhållanden i jaktlagstiftningen även leder till att regeringen inte styr sina centrala myndigheter så att de arbetar för att minska viltskadorna, eftersom ansvaret för vilt och viltskador är diffust. Det leder i sin tur till att de centrala myndigheterna inte vägleder länsstyrelserna så att de tar ansvar för att minska viltskadorna. Jaktlagstiftningen utgår ifrån att parterna ska kunna “komma överens”. Det är inte realistiskt eftersom äganderätt och ekonomiska skador knappast är något som man ska komma överens om. Ägandet och brukandet ska inte anpassas till fritidssysselsättningar. Ansvarsfördelning måste bl.a. utgå ifrån att viltet påverkar brukandet inte bara på egen fastighet utan även på andra fastigheter i närheten.

Till sidomenyn Till sidomenyn

Läs mer

Till sidomenyn